.

Hur kan en person krossa hela ens hjärta? Två gånger i mitt liv har jag fått mitt hjärta krossat, första gången gällde kärlek, andra var vänskap. Sitter här med floder av tårar och kan inte ens tänka klart. Mitt hjärta klara inte av mera.. det orkar inte slå för någon som håller mitt hjärta i handen och som i slutändan bara slänger ner det på hård mark. Lögner, lögner, lögner.. När man upptäcker att drygt tre år av ens liv är uppbyggt på lögner. Allt man offrar för en person men sedan bara fått skit tillbaks, är det rättvist? Allt självförtroende som tagit fler år att bygga upp bara faller ihop i en enda stor hög på bara några få, enstaka sekunder. Hur är allt det här möjligt? Att falla ner i depressioner och sedan resa sig upp men efter det falla igen, fast bara djupare. Varför säger folk att; om man har ett problem så ska man prata om det. Det hjälper inte, det gör bara saken värre. För att personerna man öppnar upp sig för och berättar alla problem för. Dom bara skiter i allting och fortsätter, dom gör dig illa medvetet. Dom vet hur ditt liv ser ut, dom vet att du ofta mår dåligt, men ändå så gör dom det värre för dig. Och dom ska man kalla sina bästa vänner? Även fast det blev som det blev i slutändan, hur ska man glömma alla minnen som man har sparade i hjärnan. När man inte vill ha kvar dom för att dom bara påminner en om vad man haft och som inte längre finns kvar.. Just nu är det bara två personer som håller mig på fötterna, om inte dom fanns där så skulle jag falla ihop när som helst. Har aldrig känt mig så här svag. Bara smärta och sorg som cirkulerar i kroppen och hjärnan på mig. Leendet man en gång hade är förevigt borta. Kan man tänka sig att en person kan orsaka något sånt här. Man ligger sömnlös på nätter och undrar vad man har gjort för fel. Är det så här det ska vara? Är det så här det kommer att fortsätta? Det känns som att man inte gör nånting rätt. Jag lever aldrig upp till kraven. Den som söker i det djupa finner svaren. Är det så? Jag har varit på allra djuaste botten men aldrig funnit några svar, så den enda utvägen var att sätta skulden på sig själv. Mina tankar står kvar i det förflutna och önskar att allt var som då. Ibland så undrar jag om jag verkligen lever och vägen som jag går på, vart den egentligen leder? Det man har sinne för, det ska man hela tiden ha nära. Är det meningen att man hela tiden ska kämpa? Dom senaste månaderna har jag känt som att jag bara går runt i cirkla. Är det då värt att ta upp samma problem flera gånger eller ska man bara skita i den vänskap man en gång i tiden trodde på? Något som man gav ett löfte för. Något som man trott skulle vara förevigt. Eller var det bara en lögn, precis som allr annat? Det är bara frågor som ingen vill besvara. Men några få ord som man trott var ett löfte, något man trodde på, något som räddade en från djupa depressioner 'i det förflutna', som gav dig hopp om framtiden, lycka & glädje. Om allt det är brutet och borta, vart far tankarna då. Mörkret kliver in i ditt liv och döden lockar, men den som orsakat allt skiter i dig och vad du en gång betydde och fortsätter att ljuga stup i kvarten. Den har inte ens något vettigt att säga utan allt handlar bara om självförsvar då. Att det kanske var dens fel. Tanken slår dig inte ens, va? Det kanske bara är jag som aldrig duger till för någon..? Det är som om att jag står på knä framför dig men ändå så tar du din hand och sliter ut mitt hjärta.. Vad har jag gjort för fel egentligen? När men själv är borta från denna jord, då ska dom som sårat dig inse att det är deras fel. Man kan inte blunda för verkligheten, den finns alltid där. Hur overkligt allt än känns.